Djupa tankar om förhållanden

Förhållande. Pojkvän. Du och jag.

Fina ord tycker kanske du, skrämmande tycker jag. Det där med förhållanden har aldrig varit min grej. Eller egentligen har det väl det, jag vill ha en pojkvän och jag vill ha ett seriöst förhållande. Men jag är för feg. Väldigt feg.

Jag har aldrig pratat om det här sådär värst öppet. Aldrig skrivit det på internet där vem som helst kan läsa. Men nu ger jag det en chans. Jag ska försöka förklara varför det där med förhållanden är något jag gärna håller mig borta från.

För det första så har jag väldigt svårt att öppna mig för människor, jag har mina närmaste vänner och det är dom som vet allt om mig. Resten är mest ytligt, inga känslor, inga tankar. Jag har svårt att bli riktigt bra vän med nya människor och där tror jag hela förhållande-grejen kommer in. Jag vill inte lämna ut hela mig, hela min personlighet och alla mina tankar till en ny människa. Jag är rädd för att personen i fråga ska tycka att jag är trög, dum, korkad, tråkig och så vidare.

Egentligen är det väl inte så farligt om någon skulle tycka att jag är tråkig. Det är inte hela världen. Det värsta är att bli sårad. Att bli helt sågad av den man är totalt kär i. Att lämna ut hela mig och sedan bli huggen rakt i magen. Typ. Det är det jag är rädd för. Det är därför jag helst inte ger mig in i förhållanden. Fegt? Ja. Men är man rädd för något så håller man sig borta från det. Jag är rädd för att bli sårad - Jag undviker förhållanden.

Ni som känner oss kan nog nästan lista ut vem som skrivit detta inlägg, ni andra har ingen aning ändå.