Jag träffade min första kärlek på Lunarstorm

Min tonårstid var ganska skakig. Jag hade svårt att hitta mig själv och humöret svängde från timma till timma. Att bli kär i någon på skolan kändes så långt bort som man bara kan komma men samtidigt var det just kär jag ville bli.

I nian började jag hänga på Lunarstorm, mest för att nästan inga Oskarshamnare hade det. Det var liksom "min plats" och ett sätt för mig att komma undan alla andra. Jag började prata med folk från andra städer och för första gången sedan lågstadiet kände jag att jag faktiskt var någon annan än bara en tråkig, normal tjej (jag har alltid varit rädd för att vara tråkig & normal).

Jag fastnade för en kille från Eksjö, vi kallar honom L. Vi bytte msn, telefonnummer och pratade intensivt i flera månader. Han var galet söt och någonstans tänkte jag nog hela tiden att han såg alldeles för bra ut för mig. Men han ville träffa mig. Vid den här tidpunkten var jag alltså 15 och han 17. Jag tror faktiskt inte att jag tvekade en sekund och någon månad senare kom han och hälsade på.

Jag var ett nervvrak timmarna innan han skulle komma. Jag bet sönder mina naglar, städade rummet säkert åtta gånger och sminkade om mig säkert nio. Jag kunde knappt stå på benen när jag såg bussen rulla in på stationen. Nu var det dags. Jag skulle träffa den där underbara killen som jag bara sett i webcam tidigare. Tänk om han inte var som jag tänkt mig? Tänk om de där dagarna bara skulle bli en enda lång plåga? Och så kom han ut ur bussen, log mot mig sådär som bara han kan le, och just i den sekunden tror jag på allvar att jag blev kär i honom. Det är första och enda gången, hittills, i mitt liv som jag kan säga att jag föll för någon vid första ögonkastet. Det var liksom som om jag känt honom i hela mitt liv.

Det var såklart ganska stelt i början. Jag var en blyg tonåring och han var inte särskilt pratsam heller, men ändå trivdes jag på något sätt med tystnaden. Är det inte det som lite bevisar om man trivs med någon, ifall man kan sitta tillsammans i ett rum utan att säga ett ord till varandra och känna att det inte gör någonting? Att man är trygg och nöjd ändå?

Andra dagen kysste han mig. Det var fint och bra och ärligt talat kommer jag inte riktigt ihåg den exakta känslan som pulserade genom min kropp. Jag var bara så lycklig och från den stunden visste jag att han och jag skulle få något fint tillsammans.

Och det fick vi. Till en början träffades vi ungefär varannan-var tredje helg men mot slutet blev det nästan varje. Varenda gång jag satte mig på bussen pirrade det i magen av förväntan och varenda gång jag åkte därifrån grät jag. Jag har aldrig varit så kär i någon som jag var i den killen och ibland tvivlar jag på att jag någonsin kommer känna så för någon igen. Jag tror verkligen att det är något särskilt med den första kärleken...

Precis som alla passionerade och intensiva förhållanden hade vi det periodvis ganska stormigt. Svartsjuka är tyvärr något som jag tror hör till allt det här med distansförhållanden, och särskilt när man är 15-16 år. Det var inte alltid som jag lyckades hålla alla jobbiga tankar inom mig och jag antar att det tillslut blev för mycket för både honom och mig. 15 månader efter att vi sågs för första gången tog det slut och den dagen kan ha varit den värsta jag varit med om. Jag tror faktiskt aldrig att jag riktigt har kommit över det. Det kommer fortfarande dagar då jag undrar hur det hade kunnat vara om vi hade hållit ihop. Samtidigt är jag så fruktansvärt glad att jag fick uppleva de där 15 månaderna för trots allt kan det ha varit den finaste perioden i mitt liv.

Självklart tyckte jag att distansen var jobbig. Självklart är det sjukt frustrerande att sitta hemma en tisdagskväll och sakna någon som man så desperat skulle vilja träffa just då. Men att sedan på fredagen få träffa den personen man längtat så innerligt efter... åh, den känslan är verkligen obeskrivlig och jag skulle utan problem kunna ge mig in i ett distansförhållande igen för att få uppleva allt det där. Samtidigt börjar jag komma upp i den åldern då ett distansförhållande bara skulle kunna vara en tid i mitt liv. Tillslut vill man ju kanske ta det ett steg längre. Flytta ihop och börja bygga på något fint och stort tillsammans. Men att inleda något sådant med ett distansförhållande tycker jag är ett jättebra prov på ifall kärleken verkligen räcker till.

Att träffa någon på internet. Ja, vad ska jag säga. För mig fungerade det ett tag. För andra funkar det kanske inte alls och vissa kanske hittar sin blivande man/fru på det sättet. Jag gjorde det för att jag inte hade någonting annat. Jag behövde det för att stärka mig själv och i dagsläget skulle jag nog inte vända mig till internet för att träffa någon. Jag har lärt mig att jag kan träffa människor IRL och jag är inte längre rädd för att ta kontakt öga mot öga. Jag vill egentligen inte rekommendera internetdejting och särskilt inte i den formen som finns idag med alla matchmaking sidor och så vidare. För mig var det egentligen bara en slump som förde oss samman. Jag var medlem på samma community som han. Jag föll för honom, han föll för mig. Händer det så händer det, men jag tycker inte att man ska leta.

/Mia