Eftersom en av mina bloggpartners berättade om sin rädsla för förhållanden kan väl jag berätta lite om hur det är att vara lite tvärt om. Jag brukar säga att jag är kär i kärleken.
Jag har alltid mått bra av att ha pojkvän. Att ha någon att ringa till, någon att lita fullt ut på och någon att bara få vara nära. Egentligen hatar jag att vara singel och den här singelperioden jag haft sedan jag och mitt ex gjorde slut för ungefär ett år sedan är nog den första jag riktigt har kunnat må bra i. Men det går fram och tillbaka, det gör det.
Jag skulle inte säga att jag är lättflirtad, men jag har väldigt lätt för att falla för killar... lätt för att bli kär överhuvudtaget tror jag. Samtidigt har jag galet höga krav på personerna jag träffar och känns det inte bra i magen med en gång skiter jag i det. Det gäller att göra ett ruskigt bra första intryck på mig, men har man gjort det är jag nog en ganska lätt match.
Problemet är ofta att jag blir lite för på. Jag vill för mycket och fort ska det gå. Många killar blir rädda av sånt och backar istället. Men jag vet inte, jag tror att jag börjar lära mig. Fast håller ni inte med mig, är det inte sjukt jobbigt att sitta och vänta på ett sms som aldrig kommer och föreslår inte han att ni ska ses kan väl lika gärna du göra det...? En killkompis till mig berättade en gång att det måste finnas en balans där. Tjejer får varken vara för avvaktande eller för på. Seriöst, ni snackar om att vi har krav?
Att vara kär i kärleken innebär nog också lite att man väntar på den perfekta pojkvännen. Han som gör frukost på sängen, vet vad du tänker på utan att du behöver säga det, bjuder ut dig på restaurang, lyssnar på samma musik som du, gråter till The Notebook, kan prata känslor, behandlar dig som om du vore allt i hans liv, köper blommor när han är sen från jobbet osv osv. Jag kanske har sett på för mycket film och förmodligen hittar man aldrig Mr Perfect, men kanske hittar man någon som är något liknande? I keep on dreaming och finns du där ute kan du väl slå en pling?
Jag har alltid mått bra av att ha pojkvän. Att ha någon att ringa till, någon att lita fullt ut på och någon att bara få vara nära. Egentligen hatar jag att vara singel och den här singelperioden jag haft sedan jag och mitt ex gjorde slut för ungefär ett år sedan är nog den första jag riktigt har kunnat må bra i. Men det går fram och tillbaka, det gör det.
Jag skulle inte säga att jag är lättflirtad, men jag har väldigt lätt för att falla för killar... lätt för att bli kär överhuvudtaget tror jag. Samtidigt har jag galet höga krav på personerna jag träffar och känns det inte bra i magen med en gång skiter jag i det. Det gäller att göra ett ruskigt bra första intryck på mig, men har man gjort det är jag nog en ganska lätt match.
Problemet är ofta att jag blir lite för på. Jag vill för mycket och fort ska det gå. Många killar blir rädda av sånt och backar istället. Men jag vet inte, jag tror att jag börjar lära mig. Fast håller ni inte med mig, är det inte sjukt jobbigt att sitta och vänta på ett sms som aldrig kommer och föreslår inte han att ni ska ses kan väl lika gärna du göra det...? En killkompis till mig berättade en gång att det måste finnas en balans där. Tjejer får varken vara för avvaktande eller för på. Seriöst, ni snackar om att vi har krav?
Att vara kär i kärleken innebär nog också lite att man väntar på den perfekta pojkvännen. Han som gör frukost på sängen, vet vad du tänker på utan att du behöver säga det, bjuder ut dig på restaurang, lyssnar på samma musik som du, gråter till The Notebook, kan prata känslor, behandlar dig som om du vore allt i hans liv, köper blommor när han är sen från jobbet osv osv. Jag kanske har sett på för mycket film och förmodligen hittar man aldrig Mr Perfect, men kanske hittar man någon som är något liknande? I keep on dreaming och finns du där ute kan du väl slå en pling?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar