Olikheter eller likheter.

Djupa tankar har blivit lite min grej för tillfället. Har mycket tid för att tänka och ja, då tänker man helt enkelt.

Det senaste jag har tänkt på är vad som är bäst i ett förhållande, att man är väldigt lika varandra eller väldigt olika? Man brukar ju säga att man ska komplettera varandra, betyder det då att man ska vara varandras motsatser? Ska en gilla fotboll och den andra att virka? Ska en gilla att dammsuga och den andra att moppa golven? En att sitta framför datorn och den andra vid TV:n? Nja, jag tror kanske inte riktigt det.

Ska man vara precis lika då? Det tror jag faktiskt inte riktigt heller. Tänk att leva tillsammans med en person som är precis likadan som du. Lika slarvig, lika klädsmak, lika intressen och till och med gilla likadant godis. Skulle det bli spännande i längden? Tveksamt. Jag skulle i alla fall bli uttråkad efter ett par dagar..

Så. Lagom är väl bäst, som alltid. Man ska nog inte vara för lika, men man får ju heller inte vara för olika. Man måste kunna ha någonting som man kan dela och prata om samtidigt som man kanske behöver tid till sig själv och egna intressen. Vad har ni för tankar runt det här? Vad är bäst, att vara väldigt lika eller väldigt olika?

What about uppoffringar?

Jag har funderat på en sak den senaste tiden. Funderat, försökt skriva ner det här på bloggen, raderat, funderat igen, gjort ett nytt skrivförsök, raderat och så vidare. Jag kunde inte riktigt lägga fram det jag ville säga på ett bra sätt..

Nu ger jag det ett sista försök och det här ska jag publicera, hur långt, hur virrigt och hur inte rätt det än blir.

Det jag har funderat på är uppoffringar. Hur mycket av sin egen personlighet, sina egna hobbies och sina egna rutiner måste man offra i ett förhållande? Jag menar, man måste ju ändra lite på sig själv för att fa ett förhållande att funka. Det kan vara allt från att inte vara vid golfbanan lika mycket som att säga upp sig från jobbet och flytta till en helt annan stad. Är uppoffringar bra? Är det dåligt? Ska man göra uppoffringar? Ska man inte?

Jag har inga bra svar till frågorna ovan, inga alls. Jag vet inte om man ska förändra sig själv för att passa ihop med en person eller om det bara ska klicka sa som det är. I filmvärlden kllickar det nog som det är, man behöver inte förändras utan allt är perfekt. Men i verkliga livet är det väl tyvärr inte sa enkelt.. Fragan är vad som är rätt..

Som sagt, jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet inte ens vad jag egentligen vill få ut av det här inlägget. Era tankar I guess. Er läsares men även mina två kollegors. Spinn gärna vidare, i kommentarsfältet eller med ett nytt inlägg (ja, ni kan gästblogga om ni vill, skicka ett mejl!).

Jag kommer fortsätta fundera, och kanske längre fram skriva ett lite mer givande inlägg om det här. Förutsatt att jag reder ut mina tankar.

/Amanda

Jag träffade min första kärlek på Lunarstorm

Min tonårstid var ganska skakig. Jag hade svårt att hitta mig själv och humöret svängde från timma till timma. Att bli kär i någon på skolan kändes så långt bort som man bara kan komma men samtidigt var det just kär jag ville bli.

I nian började jag hänga på Lunarstorm, mest för att nästan inga Oskarshamnare hade det. Det var liksom "min plats" och ett sätt för mig att komma undan alla andra. Jag började prata med folk från andra städer och för första gången sedan lågstadiet kände jag att jag faktiskt var någon annan än bara en tråkig, normal tjej (jag har alltid varit rädd för att vara tråkig & normal).

Jag fastnade för en kille från Eksjö, vi kallar honom L. Vi bytte msn, telefonnummer och pratade intensivt i flera månader. Han var galet söt och någonstans tänkte jag nog hela tiden att han såg alldeles för bra ut för mig. Men han ville träffa mig. Vid den här tidpunkten var jag alltså 15 och han 17. Jag tror faktiskt inte att jag tvekade en sekund och någon månad senare kom han och hälsade på.

Jag var ett nervvrak timmarna innan han skulle komma. Jag bet sönder mina naglar, städade rummet säkert åtta gånger och sminkade om mig säkert nio. Jag kunde knappt stå på benen när jag såg bussen rulla in på stationen. Nu var det dags. Jag skulle träffa den där underbara killen som jag bara sett i webcam tidigare. Tänk om han inte var som jag tänkt mig? Tänk om de där dagarna bara skulle bli en enda lång plåga? Och så kom han ut ur bussen, log mot mig sådär som bara han kan le, och just i den sekunden tror jag på allvar att jag blev kär i honom. Det är första och enda gången, hittills, i mitt liv som jag kan säga att jag föll för någon vid första ögonkastet. Det var liksom som om jag känt honom i hela mitt liv.

Det var såklart ganska stelt i början. Jag var en blyg tonåring och han var inte särskilt pratsam heller, men ändå trivdes jag på något sätt med tystnaden. Är det inte det som lite bevisar om man trivs med någon, ifall man kan sitta tillsammans i ett rum utan att säga ett ord till varandra och känna att det inte gör någonting? Att man är trygg och nöjd ändå?

Andra dagen kysste han mig. Det var fint och bra och ärligt talat kommer jag inte riktigt ihåg den exakta känslan som pulserade genom min kropp. Jag var bara så lycklig och från den stunden visste jag att han och jag skulle få något fint tillsammans.

Och det fick vi. Till en början träffades vi ungefär varannan-var tredje helg men mot slutet blev det nästan varje. Varenda gång jag satte mig på bussen pirrade det i magen av förväntan och varenda gång jag åkte därifrån grät jag. Jag har aldrig varit så kär i någon som jag var i den killen och ibland tvivlar jag på att jag någonsin kommer känna så för någon igen. Jag tror verkligen att det är något särskilt med den första kärleken...

Precis som alla passionerade och intensiva förhållanden hade vi det periodvis ganska stormigt. Svartsjuka är tyvärr något som jag tror hör till allt det här med distansförhållanden, och särskilt när man är 15-16 år. Det var inte alltid som jag lyckades hålla alla jobbiga tankar inom mig och jag antar att det tillslut blev för mycket för både honom och mig. 15 månader efter att vi sågs för första gången tog det slut och den dagen kan ha varit den värsta jag varit med om. Jag tror faktiskt aldrig att jag riktigt har kommit över det. Det kommer fortfarande dagar då jag undrar hur det hade kunnat vara om vi hade hållit ihop. Samtidigt är jag så fruktansvärt glad att jag fick uppleva de där 15 månaderna för trots allt kan det ha varit den finaste perioden i mitt liv.

Självklart tyckte jag att distansen var jobbig. Självklart är det sjukt frustrerande att sitta hemma en tisdagskväll och sakna någon som man så desperat skulle vilja träffa just då. Men att sedan på fredagen få träffa den personen man längtat så innerligt efter... åh, den känslan är verkligen obeskrivlig och jag skulle utan problem kunna ge mig in i ett distansförhållande igen för att få uppleva allt det där. Samtidigt börjar jag komma upp i den åldern då ett distansförhållande bara skulle kunna vara en tid i mitt liv. Tillslut vill man ju kanske ta det ett steg längre. Flytta ihop och börja bygga på något fint och stort tillsammans. Men att inleda något sådant med ett distansförhållande tycker jag är ett jättebra prov på ifall kärleken verkligen räcker till.

Att träffa någon på internet. Ja, vad ska jag säga. För mig fungerade det ett tag. För andra funkar det kanske inte alls och vissa kanske hittar sin blivande man/fru på det sättet. Jag gjorde det för att jag inte hade någonting annat. Jag behövde det för att stärka mig själv och i dagsläget skulle jag nog inte vända mig till internet för att träffa någon. Jag har lärt mig att jag kan träffa människor IRL och jag är inte längre rädd för att ta kontakt öga mot öga. Jag vill egentligen inte rekommendera internetdejting och särskilt inte i den formen som finns idag med alla matchmaking sidor och så vidare. För mig var det egentligen bara en slump som förde oss samman. Jag var medlem på samma community som han. Jag föll för honom, han föll för mig. Händer det så händer det, men jag tycker inte att man ska leta.

/Mia

Kär i kärleken

Eftersom en av mina bloggpartners berättade om sin rädsla för förhållanden kan väl jag berätta lite om hur det är att vara lite tvärt om. Jag brukar säga att jag är kär i kärleken.

Jag har alltid mått bra av att ha pojkvän. Att ha någon att ringa till, någon att lita fullt ut på och någon att bara få vara nära. Egentligen hatar jag att vara singel och den här singelperioden jag haft sedan jag och mitt ex gjorde slut för ungefär ett år sedan är nog den första jag riktigt har kunnat må bra i. Men det går fram och tillbaka, det gör det.

Jag skulle inte säga att jag är lättflirtad, men jag har väldigt lätt för att falla för killar... lätt för att bli kär överhuvudtaget tror jag. Samtidigt har jag galet höga krav på personerna jag träffar och känns det inte bra i magen med en gång skiter jag i det. Det gäller att göra ett ruskigt bra första intryck på mig, men har man gjort det är jag nog en ganska lätt match.

Problemet är ofta att jag blir lite för på. Jag vill för mycket och fort ska det gå. Många killar blir rädda av sånt och backar istället. Men jag vet inte, jag tror att jag börjar lära mig. Fast håller ni inte med mig, är det inte sjukt jobbigt att sitta och vänta på ett sms som aldrig kommer och föreslår inte han att ni ska ses kan väl lika gärna du göra det...? En killkompis till mig berättade en gång att det måste finnas en balans där. Tjejer får varken vara för avvaktande eller för på. Seriöst, ni snackar om att vi har krav?

Att vara kär i kärleken innebär nog också lite att man väntar på den perfekta pojkvännen. Han som gör frukost på sängen, vet vad du tänker på utan att du behöver säga det, bjuder ut dig på restaurang, lyssnar på samma musik som du, gråter till The Notebook, kan prata känslor, behandlar dig som om du vore allt i hans liv, köper blommor när han är sen från jobbet osv osv. Jag kanske har sett på för mycket film och förmodligen hittar man aldrig Mr Perfect, men kanske hittar man någon som är något liknande? I keep on dreaming och finns du där ute kan du väl slå en pling?

Djupa tankar om förhållanden

Förhållande. Pojkvän. Du och jag.

Fina ord tycker kanske du, skrämmande tycker jag. Det där med förhållanden har aldrig varit min grej. Eller egentligen har det väl det, jag vill ha en pojkvän och jag vill ha ett seriöst förhållande. Men jag är för feg. Väldigt feg.

Jag har aldrig pratat om det här sådär värst öppet. Aldrig skrivit det på internet där vem som helst kan läsa. Men nu ger jag det en chans. Jag ska försöka förklara varför det där med förhållanden är något jag gärna håller mig borta från.

För det första så har jag väldigt svårt att öppna mig för människor, jag har mina närmaste vänner och det är dom som vet allt om mig. Resten är mest ytligt, inga känslor, inga tankar. Jag har svårt att bli riktigt bra vän med nya människor och där tror jag hela förhållande-grejen kommer in. Jag vill inte lämna ut hela mig, hela min personlighet och alla mina tankar till en ny människa. Jag är rädd för att personen i fråga ska tycka att jag är trög, dum, korkad, tråkig och så vidare.

Egentligen är det väl inte så farligt om någon skulle tycka att jag är tråkig. Det är inte hela världen. Det värsta är att bli sårad. Att bli helt sågad av den man är totalt kär i. Att lämna ut hela mig och sedan bli huggen rakt i magen. Typ. Det är det jag är rädd för. Det är därför jag helst inte ger mig in i förhållanden. Fegt? Ja. Men är man rädd för något så håller man sig borta från det. Jag är rädd för att bli sårad - Jag undviker förhållanden.

Ni som känner oss kan nog nästan lista ut vem som skrivit detta inlägg, ni andra har ingen aning ändå.